27. LIFVETS TRÅDAR.
Kirkkala 7 maj 1899.
- Du ende!
Blif inte ledsen öfver att jag skrifver till dig… och huru skulle du väl kunna bli ledsen öfver att jag kommer till dig, du, som är så god! Jag hade inte velat göra det, men jag måste, ty jag har så mycket att berätta dig. Nu är det vår liksom då, och då kommer det öfver mig en sådan längtan, att jag måste uppsöka dig och tala med dig… sedan kan jag åter vänta tills nästa vår. Du har väl nog känt, att jag har varit hos dig… nu kommer jag så här, då jag händelsevis fått veta din adress.
Kommer du ihåg sagan, som jag berättade dig då… den där om flickan och gossen och märket, och hvad jag då begärde och fick. Jag har ofta efteråt undrat, om du på något sätt uppfattade det orätt, då jag blef så allvarlig och tankfull — att du skulle ha trott att jag inte var alldeles säker på mig själf, utan tviflade på att jag alltid skulle tillhöra dig.
