jag dig lifslefvande framför mig. Du såg förebrående på mig, såg blott och sade ej ett ord, och då blygdes jag öfver min förvirring, öfver att jag hade velat tillfoga dig smärta. Och du nickade åt mig och förlät mig och var god igen.
Sedan hoppades jag att något under åter skulle föra dig till mig. Jag hoppades att du skulle råka ut för något olycksfall och att jag skulle köpa ditt lif med mitt eget. Att du skulle bli ormbiten… sådant händer ju ofta. Du skulle komma en natt med stockflottarna, och redan på morgonen skulle ryktet flyga kring byn: »Ack, ack, en orm har stungit forsfararen, han ligger redan medvetslös!» Jag skyndar med de andra till platsen och lutar mig utan ett ord ned bredvid dig och trycker mina läppar till det förgiftade såret… och suger! Och jag känner hur giftet med ditt blod strömmar öfver i mina ådror, liksom en stor, länge väntad lycka. Mitt hufvud blir allt tyngre och sjunker sedan småningom ned på gräset bredvid dig, men du är räddad och förstår att jag har varit dig trogen intill döden.
Detta väntade jag hvarje vår. Sedan önskade jag att du skulle bli sjuk. Du skulle vara länge, länge sjuk, och du skulle vara så försvagad och blodfattig att ditt hjärta blott skulle ge svaga lifstecken ifrån sig — själf skulle du redan ligga i dvala. Om det nu skulle finnas någon, säga läkarna, som skulle låta inspruta af sitt blod i honom, så skulle han bli vid lif, ty sjukdomen är redan öfvervunnen. Men det finns ingen, alla äro främmande. Då får jag höra talas om saken och skyndar till sjukhuset. Läkarna gripa genast verket an, ty det är ingen tid att för-
