också jag ha kunnat ge dig något. Hvad jag hade varit lycklig, om vi alltid fått vara tillsammans, jorden hade varit ett himmelrike och människorna änglar. Och allt ännu kan jag ibland vara så lycklig, fastän jag blott i hemlighet får äga dig. I hemlighet säger jag dig godnatt och kysser dig, och utan att någon vet af det hvilar du var natt på min arm. Och vet du, Olof? Det är så underligt, att jag knappast vet hvad det är. Nu under den allra sista tiden har jag ibland känt det som om du alldeles varm och lifslefvande skulle ha suttit bredvid mig och hviskat: »Min egen flicka, min egen vän!» Då är jag alltid så lycklig… men efter det gråter jag mycket.
Det var ännu något, men jag tror nästan att jag har glömt det. Det var… det var… jo, nu kommer jag ihåg det. Ja, det var om det där allra största och vackraste som jag bad dig om då. Vill du veta hur det är? Undret har skett, ehuru ingen vet det. Jag fick det ändå utaf dig, den där våren, då jag var så sjuk — och jag skulle inte kunna lefva utan det. Han är nu två år gammal. Ack, om du kunde se honom! Hvilka ögon han har, och hvilken röst — han talar alldeles som du. Var inte orolig, jag skall nog uppfostra honom bra. Hvartenda stygn i hans kläder har jag sytt själf, han är som en prins, ingen har ett sådant barn, Vi äro alltid tillsammans och tala om dig. Det är bara litet synd med mor, hon ser ibland så underligt på mig och säger att jag talar för mig själf — hvad skulle hon veta om min prins och hans far och att jag måste tala med barnet…
