sin spänstighet. Och så ströfvade han under en veckas tid omkring i skogen mellan hem- och grannsocknarna.
Han fann slutligen hvad han sökte — riktningen för en ny, genare landsväg än den gamla.
Det var en utmärkt idé, det måste enhvar medgifva. Den skulle bli af kännbar nytta för hirvijoki-borna, men i synnerhet för grannsockneborna, hvilkas väg till stationen, kvarnarna m. m. skulle förkortas med dryga två mil.
Åter vandrade Olof från gård till gård för att vinna de inflytelserikaste för sin plan och för att bryta de motsträfvigas motstånd redan före den allmänna sammankomsten. Han gjorde början med hemsocknen och skyndade därpå att bearbeta grannsocknens husbönder.
»Det här är väl Inkala? frågade Olof en
tjänsteflicka som han mötte på gårdsplanen — både gården
och gårdsfolket voro honom obekanta.
»Ja, nog är det så alltid!» svarade flickan.
»Månne husbonden är hemma?»
»Nej — han for i morse till Muurila», svarade flickan.
»Jaså… när skulle han komma hem?»
»Inte vet jag. — Men värdinnan vet det nog. Var så god och stig in — på värdfolkssidan! Jag skall gå och säga till åt värdinnan, hon är som bäst i stugan.»
Olof gick uppför trappan.
Han hade knappt hunnit in, då en ung, smärt, blond kvinna visade sig i dörren.
»God…! hälsade Olof, men afbröt sig midt i ordet och kände hela sin kropp isas af kyla.
— 258 —
