Den blonda kvinnan stannade — hennes läppar rördes, men ej ett ord hördes.
Styfva och orörliga betraktade de hvarandra. En glimt af det förflutna, en kedja af förändringar, af bekant och obekant — en ögonblickssyn i blixtlik belysning.
En varm rodnad drog upp öfver kvinnans kinder och hon gick beslutsamt fram till den nykomne.
»Goddag, Olof!» sade hon raskt och vänligt, ehuru hon inte kunde hindra sin röst att skälfva en smula. »Välkommen — och sitt ner!»
Men Olof stod fortfarande kvar, som träffad af åskan eller bländad af en plötslig blixt.
»Du förvånar dig säkert… öfver att träffa mig här», började kvinnan med en röst, som ville vara rask och naturlig, ehuru ögonen och ansiktet afspeglade ett djupt bryderi. »Jag har redan varit här i fyra år…» Hon tystnade och slog brydd ned blicken.
»Så, så… jaså, så länge…» Något mera kunde Olof ej få fram.
»Du har naturligtvis ingenting hört om mig och om att jag är här nu — jag har ändå råkat få höra litet om dig, att du nu är bofast här i trakten…»
»Nej, nej. Jag trodde att här bodde alldeles främmande människor, och sedan… här, så här långt borta…»
»Ja, långt borta är det ju!» inföll kvinnan ifrigt, glad öfver att ett samtalsämne yppade sig. »Allt här är så annorlunda än därborta i min hemtrakt, fastän det ju inte är all världens väg dit… Ovant och främmande var det nog i början, men nu trifs jag