Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/264

Den här sidan har korrekturlästs

redan riktigt bra här. Och vi äro ofta där borta, och far och mor komma ibland hit…»

»Ja, dina föräldrar! Hur är det med dem nu för tiden?» frågade Olof lättad, med en ton af angenäm erinran i rösten.

»Tack, de må nog bra! Far var visserligen illa sjuk i vintras, men han är nog redan…»

I detsamma gläntade det på dörren, och en liten pojkbyting steg hurtigt in.

Kvinnan steg upp och skyndade hastigt mot dörren. »Hvad vill du — ser du inte att här är främmande — och ett smutsigt förkläde har du på dig.»

»Jag kommer ändå!» svarade den lille mannen med ett barns orubbliga beslutsamhet, närmande sig modern.

Olof såg på barnet som på en uppenbarelse.

Kvinnan stod blek och rådvill med gossen vid handen.

»Gå då — och säg goddag åt farbror!» stammade hon slutligen, utan att veta hvad hon skulle säga.

Gossen gick, men återvände icke genast, utan stannade stödd mot Olofs knä och granskade honom noga.

Som förhäxade stirrade de på hvarandra. Ej ett ord, ej en rörelse i deras ansikten — blott de undrande blickarna sökte hvarandra.

»Är farbror långtifrån, eftersom farbror inte har varit här förr?»

En skälfning genomilade Olof, då han för andra gången hörde denna röst, hvilken redan första gången hade fått hans hjärta att bulta.

»Hvad gör du egentligen här, min gosse…?» sade kvinnan hastigt och fattade barnet vid handen. »Gå nu in i stugan — mor kommer snart efter!»


— 260 —