hört honom och kärleken hade inristat hans bild i mitt hjärta, så att kärleken för mig inte hade någon annan gestalt. Och då jag sedan älskade för andra gången och har vår förstfödde under hjärtat, då… du, Gud, vet allt, du känner mina tankar och mitt sinne. Och du känner också min själskamp, då barnet föddes… att jag inte ens alltid skulle velat ha honom lik någon annan, hur mycket jag än led däraf.»
Och till sist talade hon till sin man, hviskande:
»Det har varit så förfärligt för din skull — du som är så god, du som är den ende jag älskar. Det är som om jag hade varit dig otrogen, och dock känner jag mitt hjärta. jag hade velat bära min hemlighet ensam, därför har jag ej talat om den för dig. Men nu måste jag, och det gör mig ondt att någon annan fått vetskap om saken före dig.»
Hon såg det väntade uttrycket i Olofs ögon.
»Du förstår väl, utan att jag behöfver säga det, huru gränslöst jag lidit af det», sade hon, vänd till honom. »Och då jag för andra gången kände att jag skulle bli mor, grät och bad jag i hemlighet för mig själf. Och min bön blef hörd. Det är en flicka — sin fars afbild. Och detta har återgifvit mig mitt sinneslugn och min lycka…»
Hon såg hur Olof suckade, och hur isen i hans blick började smälta bort.
Och hon själf erfor en känsla af gränslös ömhet och ett behof att tala med Olof. Om allt som hon under dessa år i sin ensamhet hade begrundat — om lifvet och ödet, om kärleken och… Hade väl också han begrundat dessa ting? Och till hvilka slutsatser och hvilken klarhet hade han väl kommit? Hon själf
