»Goddag!» säger hon slutligen tillgjordt förtroligt, går hastigt fram till Olof och räcker honom handen.
Tyst granskar henne Olof från hufvud till fot — han tycker sig känna igen henne — han tycker sig inte känna igen henne — han vill ej känna igen henne.
»Åhå! Hvad du gör stora ögon? Känner du kantänka ej igen mig — din „egen”?» Hon ler snabbt och hånfullt:
»Eller har du kanske sett så många rönnar och andra trän och bär och blommor, att du inte mera kan skilja på dem?»
Spadskaftet darrar i Olofs hand, och hans ansikte blir blekt som ärmarna på hans skjorta.
Kvinnan skrattar honom rätt upp i ansiktet, och kastar sig vårdslöst i soffan.
»Nå, här sitter man nu — och blänger på hvarandra! Inte blängdes det förr på det sättet — eller hur…?»
Olof, som sjunkit ned på en stol, svarar ej, betraktar henne blott.
»Är hon, din furstinna, hemma?» frågar kvinnan hånfullt.
»Nej!» Någonting hett brusar upp i Olofs röst.
Kvinnan märker det och rätar på sig.
»Det är bra!» utropar hon trotsigt. »Med henne har jag ingenting att göra, men med dig har jag någonting otalt. — Och kanske det också är bäst för henne… jag vore väl knappast en välkommen gäst för frun.» Där var gift på tungspetsen, ett stygn från skrattande läppar.
Olof känner ena hälften af sitt hjärta stelna till is för hennes skull, som sitter där och talar, och den andra hälften sjuda för de ord, som hon säger om
