inom er kan göra språnget på rofvet. Skall jag säga hvem ni älska? Jo, er själfva, skurkar! Vi äro bara dockor och söta kattungar som ni leka med. Ni äro som hungriga vargar — det är blott det ena och enda som ni alla sträfva efter.»
Hon talade med så skärande han, att det inte ens föll Olof in att försvara sig — det kändes som om han fått ett kok stryk — kanske alltför kraftigt, men icke oförtjänt.
»Hvarför säger du ingenting, hvarför tar du inte ditt kön i försvar? Eller kör ut mig, när jag skymfar er, ni narrar! Hvad är det ni bjuda oss? Kroppen! Och hvad mera? Kroppen — fy! Då äro ni nog möra i munnen, men sedan… sedan vända ni ryggen till och be att få sofva i fred…!»
Hon kastade en lång, föraktfull blick på Olof och satt tyst ett ögonblick, liksom väntande på svar.
»Hvarför vrider du dig där liksom en sjuk katt? Hvad går åt dig? Ja, ja, du lefver ju nu i ett 'kristligt äktenskap'… 'en enda hustrus man', kantänka. Jo, er kristlighet är skön! Kan ni kanske byta om skinn liksom ormarna? Nej då! Begären längta öfver stängslet — och ni hoppa, när det passar! Och era hustrur? Skall jag säga hvad de känna sig vara för er? Detsamma som vi andra — era — — — —!»
En mörk rodnad flög öfver Olofs kinder och han brusade upp: »Du är…»
— — — »Rå — det vet jag nog själf!» afbröt den andra. »Men aldrig så rå och fräck som ni män! Äktenskapet kan vara bra nog för er — så dra ni försorg om era barn! Är det inte någon af er som föreslagit att staten skulle försörja era ungar… så att kärleken
