30. BOKSLUTET.
Han sitter försjunken i tankar. Ej ett ljud i rummet.
En knackning…
Mannen rycker till, reser sig upp och stirrar omkring sig med vidöppna ögon, som om han ej kommit i håg hvar han befinner sig. Han blickar åt dörren, och som en isande fläkt faller beklämmande ångest öfver honom: är där igen någon…?
En ny knackning.
Han springer upp. Hans ångest bryter ut i skummande raseri — störtar mot dörren.
»Stig in!» ropar han och slår dörren på vid gafvel. »In med er allesammans! Granna och trasiga, kloka och galna, kom in bara! Som en skolpojke har jag stått till svars för er — nu kan det vara nog! Fort, alla på en gång — ty alla skola ni ändå komma. Vi skola göra upp bokslutet nu. Hvar och en skall få — ett stycke af mig — jag är färdig!»
Men han ropar ut i den tomma farstun. Och då han slutligen märker det, sjunker hans mod. Han känner sig lik en kämpe, som icke lyckats träffa sin
— 276 —
