lurande fiende. Långsamt tillsluter han dörren och återvänder in.
En knackning…
»Är det då osynliga djäflar, som ansätta mig…? In med er, till räkenskap!»
Han vänder sig om.
Det knackar åter — och nu varseblir han en liten fågel, som sitter på fönsterbrädet och med sina klara ögon tittar in i stugan.
»Jaså, du —? Bort med dig, bort till skogen! Vet du inte ännu hvad som dväljes i människornas boningar? Lystna, begärande ögon, stönande bröst och bloddrypande hjärtan. Bort till skogen med dig — och kom aldrig tillbaka till dessa eländets hemvist!»
Men fågeln knycker ett tag på nacken och ser honom rakt in i ögonen.
»Begriper du då inte…? Bort, bort!»
Han knackar på rutan. Fågeln flaxar bort.
Åter kännes hans blod stelnadt och pulsarna tryckas ihop af förlamande ångest.
»Ni komma inte ännu… jag vet det. Ni komma en och en, ni vilja sönderslita mig bit för bit! Som skuggor af hämnd och straff följa ni beständigt mina spår, på det att jag alltid skall känna era brinnande blickars stygn i min nacke. Hvarje prassel får mig att darra, hvarje obekant kvinnoansikte kommer mitt hjärta att stanna. Och om jag någon gång kan glömma er och åter lefver upp, så uppenbarar sig någon af er igen — liksom en gengångare, märkt af lifvets klor.» — — —
Han satte sig tungt ned.
