»Du nickar och ber mig blicka tillbaka — på de stigar, där jag ser mina egna spår. Jag lyder, och högaktar dig för att du gör så, och icke börjar predika om synden och helvetet och himlen — i sådant fall skulle du få göra ditt bokslut ensam! Ty kärleken är vårt kött och blod och drar oss som en magnet, och vi nutidsmänniskor lämna inte af fruktan för synd och helvete ett enda steg outtaget — vi kunna ju ändå genom bön och ånger få allt förlåtet!!! Men om din bok på den ena sidan visar oss våra handlingar och på den andra deras följder, och om du visar på deras sammanhang och deras inflytande på våra lifsöden, då stå vi framför dig med sänkta hufvuden och förstå att dina räkenskaper äro skrifna med vårt eget blod.» — — —
Han stirrar framför sig, som om han verkligen såge något.
»Du öppnar din bok och visar hur du har fört mitt konto. Den där myckenheten af streck och linjer förstår jag inte! Det här är min väg, dessa äro mina handlingar, det förstår jag nog. Och det där är människor, som jag har haft gemenskap med. Men denna ström af linjer? Och åt två håll…?»
„Följder!” säger du.
»Är det möjligt? Dessa, som sammanlöpa här, förstår jag redan — det är för mig själf. Men de där som gå åt andra håll, ut i det oändliga…?»
„Följder!” säger du åter — „för andra“.
Ångestsvetten bryter åter fram på hans panna.
»Redan någon tid har jag förstått att det finns sådana linjer. men en sådan myckenhet… Drar du alltid upp dem?» — »Jaså, du gör det!»
— 280 —
