Olof ansträngde sina yttersta krafter och smålog lugnt:
»Blif inte så där… du skrämmer mig ju riktigt! Det är ingenting, ingenting alls. Jag blef bara plötsligt illamående… det ligger i blodet, jag har känt det förut… det går genast öfver.»
Kyllikki gaf honom en lång blick. »Olof…?» sade hon allvarligt.
»Jag försäkrar dig, att det är så, som jag säger!»
»Hela ditt tillstånd försäkrar något annat. Det är något — och har varit så redan en längre tid, fastän du inte har velat tala om det. Men nu…»
»Och om det också vore något obetydligt», sade Olof otåligt, »så förstår du ju att det är något som rör mig ensam.»
»Har någondera af oss något, som inte rör den andra…?»
Olof teg ett ögonblick.
»Hvarför inte — sådant, som blott onödigtvis skulle öka den andras börda.»
»Nej — i synnerhet inte något sådant!» svarade Kyllikki varmt.
Hon gick hastigt in i kammaren och hämtade därifrån en dyna.
»Du är trött, Olof — du måste lägga dig ned och hvila!» sade hon, i det hon lade dynan mot soffkarmen och med ömt våld sträckte ut Olof på soffan.
»Och så berättar du allt… du känner mig ju…!» Hon satte sig bredvid Olof och smekte tröstande och lugnande hans bleka panna, pä hvilken ångestsvetten åter pärlade fram.
— 282 —