Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/287

Den här sidan har korrekturlästs

Ett ögonblick förgick innan Olof kunde fatta sitt beslut.

»Ja, jag känner dig ju», sade han sakta och tog Kyllikkis hand stadigt i sin.


Det började redan skymma, då de åter satte sig upp. Båda voro de bleka och upprörda, men sågo på hvarandra, liksom människor, hvilka nöd och ångest slutligen pressat fast till hvarandra.

»Hvila du ännu en stund, så länge jag gör kvällsvarden fardig», sade Kyllikki och tryckte Olof sakta tillbaka på dynan.

»Och i morgon är åter en ny dag!» tillade hon med strålande blick, i det hon tryckte en lätt kyss på hans bleka panna.




283