31. I VÄNTAN.
- Den husmoderlösa gården 6. 9. 1900.
Jag fick just nu ditt bref. Du kan inte tänka dig huru jag väntat det. Jag skulle ha skickat flickan till stationen för att fråga efter det, om jag inte hade vetat att du skulle skrifva först till vår egen postdag.
Och du är frisk! Det är också hufvudsaken, någonting annat angår mig öfverhufvudtaget inte nuförtiden. Och du är vid så raskt lynne, att du kunde försätta berg. Det kan jag knappast säga om mig själf. Jag har haft ledsamt! Jag har mycket ångrat att jag lät dig resa dit bort — eller rättare, att jag skickade dig dit. Jag trodde att jag skulle vara lugnare för dig, när du är där, men däri har jag bedragit mig alldeles. Hvarför hade det inte lika gärna kunnat ske här…? Först nu förstår jag hur djupt jag vuxit fast vid dig, ja, så djupt att jag inte alls kommer till rätta utan dig. Ack, om den väntade stunden snart ville komma, så att du igen skulle komma hem — du och han!
— 284 —
