32. HEMKOMSTEN.
Den sjunkande höstsolen smålog öfver ängarna, blinkande åt fönsterrutorna och smilade mot skogskanterna långt borta — för öfrigt var vädret svalt.
Olof var egendomligt stämd i dag. Han gick som på fjädrar, utan att kunna hålla sig stilla ett ögonblick, orolig och dock leende. Han hade skickat en karl med hästen till stationen och den lilla tjänsteflickan hade han skickat på ett ärende till en aflägsen by, ty han ville vara ensam, ovillkorligen ensam.
Han skyndade in i kammaren, kastade en dröjande, granskande blick omkring sig, säg hastigt på termometern på väggen och log:
«Nu lär det väl börja bli lagom!«
Därpå gick han åter ut i stugan. På hällen sjöng
den kokande kaffepannan sin muntra och stillsamma
visa. Framför spiseln låg ett duktigt fång hvita
furuklabbar.
Olof tog pannan från elden, slog litet klarning i en kopp och hällde det tillbaka i pannan. Därpå
— 290 —
