stack han händerna i byxfickorna och började småhvisslande och leende gå af och an i rummet.
«Hvad skall hon väl tänka, när jag inte själf är emot henne vid stationen? Nå hon gissar och förstår det nog…«
Sedan skyndade han åter till hällen, slog litet kaffe i en kopp och smakade:
«Det är godt — det är säkert!«
Han tog en liten trasa och aftorkade pannan noggrant samt ställde den därefter på spiselkanten och kastade en otålig blick på klockan:
«Nu borde de vara i Aittamäki, eller åtminstone vid Simola…«
Så skyndade han fram till skåpet. Han bredde ut en hvit duk på brickan, ställde kaffekopparna, gräddsnäckan och sockerskålen därpå och satte den färdiga brickan på bordet:
«Nå, nu ser det bra ut!«
Åter såg han otåligt på klockan:
«Nu äro de säkert redan i vägkrökningen vid Vääräkorva… Jag undrar om de köra den biten i traf? Bara de inte åka allt för hårdt! Nå, Kyllikki sköter nog om den saken…»
Det blef honom allt sällsammare till mods — liksom om allt tungt och tryckande hade smält bort, och endast ett lätt, tunt skal, som icke ville hållas nere på jorden, hade blifvit kvar. Han promenerade af och an, tittade alltsomoftast ut genom fönstret och visste icke hvad han skulle taga sig till.
«Nu!« utropade han slutligen, efter att åter ha sett på klockan. «Om tio minuter äro de här!«
