Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/296

Den här sidan har korrekturlästs

Han skyndade nästan springande fram till ugnen och uppgjorde en stor, sprakande brasa.

«Spraka på nu, så mycket du någonsin kan! Hälsa dem med klara ögon och varmt hjärta!«

Han gick in i kammaren och hämtade därifrån en liten säng. Den var förfärdigad af korgvirke på sex smäckra fötter — alltsammans hans eget arbete. Också den egentliga bädden var i ordning. Lakanets hvita kanter hängde öfver videt, det lilla, rödblommiga täcket smålog så varmt, och öfverst vid hufvudändan lyste en mjuk, snöhvit dyna.

«Så här!« sade Olof för sig själf, i det han ställde sängen framför brasan och drog fram deras egen soffa därinvid. «Dit skall jag genast bära honom, och själfva skola vi sitta här.«

Och då nu allt var i ordning, greps han af en sådan glädjeblandad oro, att han knappast visste om han befann sig i luften eller på jorden. Han tittade ut genom fönstret och gick sedan ut på trappan, därifrån han hade bättre utsikt utåt vägen. Han såg och lyssnade, kom tillbaka in i stugan och ämnade redan gå för att möta dem, men vågade för eldens skull ej lämna huset.

Bakom träden vid vägkröken dök slutligen ett brunt hästhufvud fram. Då klack det till i hans bröst så egendomligt, att han för en lång stund ej kunde röra sig ur fläcken. Han stod blott och stirrade genom fönstret på hästen och åkdonet, på Kyllikki i den hvita hufvudduken — och på det, som hon höll i famnen.

Nu nalkades de redan grinden. Barhufvad ilade Olof som en hvirfvelvind utför trappan.


— 292 —