»Ja visst!» skrattade Kyllikki och började taga ytterplaggen af sig.
Olof hade fått den lille lösgjord ur omhöljet. Som vid undersökningen af ett krigarämne lyfte Olof på de små armarna och höll därefter pojken upprätt: »en lång drasut!» Sedan vände han honom på sida: »Och rask som en soldat!» Därpå betraktade han länge barnets klara, kloka ögon och ansiktet, hvari han trodde sig spåra drag, som lofvade godt för framtiden.
»Ack du, mitt lilla gull!» utropade han förtjust, i det han höjde pysen upp i luften och tryckte en lätt kyss på hans panna.
Den lille gaf ej ett ljud ifrån sig, utan såg blott uppmärksamt på sin granskare.
Olof hade åter lagt honom ned i bädden: »Har du ingen röst alls, och kan du inte skratta?»
Han började blinka med ögonen. Han hväste och smackade med läpparna som om han lockat på en skygg fågelunge — aldrig hade han sett något sådant förr, det kom som af sig själft.
»Du skrattar, du skrattar! Så skall det vara!»
Kyllikki hade kommit fram bakom honom och betraktade leende, stödd mot soffkarmen, dem båda.
»Och händerna då… kärrbrytarhänderna…? Månne mor hade rätt? Jo visst, jo visst! Nej, sådana näfvar! En riktig kärrmullvad!» Jublande kysste han de små händerna.
»Men kära barn, sådana naglar du har! Mor har visst spart den glädjen åt far…»
Han skyndade till Kyllikkis sykorg och återvände med en liten sax: »Far skall klippa dem, jo, det skall han!»
— 294 —
