Han föll på knä bredvid bädden.
»Var inte rädd… sakta, riktigt sakta och nätt, så där! Nej, nej, far är inte hårdhändt, fast han är så stor!» Han klippte naglarna och kysste alltjämt de små fingrarna.
Gossen log. Kyllikki lutade sig mot soffkarmen och hennes leende blef allt varmare.
»Se så, nu är det färdigt! En sådan gosse, en sådan gosse, Kyllikki!» utropade han, vändande sig om.
»Men hvad i alla dagar, Kyllikki, står du där? Hvad jag är för en tok som har glömt dig så! Välkommen, Kyllikki, tusenfaldt välkommen!»
Han slöt Kyllikki i sin famn: »Hvad du är rask och blomstrande! Du har ju bara blifvit föryngrad! Tack för allt — mor!»
»Tack själf!» svarade Kyllikki rörd, smekande den hvita bädden med blicken.
Olof förde henne till soffan, och de började samtala med blickarnas tysta helgdagsspråk.
»Nej!» utbrast Olof plötsligt. »Jag är alldeles
virrig! Jag har ju kokat kaffe, och nu…»
Han steg upp och ställde kaffepannan på brickan.
»Har du kokat kaffe —?» undrade Kyllikki med glädjestrålande ögon.
»Hvem skulle väl ha gjort det; ingen annan hade fått göra det den här gången. — Kom, Kyllikki!»
De satte sig ned vid bordet och drucko — utan ett ord, endast betraktande hvarandra.
Barnet kvinkade till, båda stego hastigt upp.
»Nå, hur är det med gossen — fick han ledsamt…?»
