Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/300

Den här sidan har korrekturlästs

sade Kyllikki ömt. Hon upplyfte den lille och började tala med honom med ögonen, med miner och med små, älskliga rörelser på hufvudet.

Gossen började le.

Utan att säga något lade Kyllikki ned honom i Olofs famn. Olof gaf henne en tacksam blick och tryckte den lille till sitt bröst. Det var som om allt annat i denna stund hade förbleknat och försvunnit. Och han kände hur den lilla kroppens värme småningom spred sig genom täckena och kläderna till hans egen kropp, ända ned till fötterna — liksom en ren, stilla smekning. Han blef så rörd att barnet började skaka i hans famn — utan att kunna få fram ett ord, räckte han det tillbaka åt Kyllikki.

Kyllikki lade ned det i bädden, jämkade om dynan och drog upp täcket, så att man endast såg det lilla ansiktet rodna på det hvita dynvaret.

»Hur mycket har inte en människa blifvit anförtrodt, då ett litet lif lämnats i hennes vård», sade Olof med skälfvande röst, då de satt sig ned i soffan. »Det är något så stort, att man knappt kan tro det vara möjligt!»

»Och ändå är det så», svarade Kyllikki. »Vet du hvad jag tror? Att förlåtelse och försoning äro mycket mäktigare än hämnd och straff i vårt lif.»

Olof nickade och tryckte hennes hand.

Sedan fästes hans blick åter på det lilla, rodnande ansiktet på den hvita hufvudkudden. Och öfver hans eget ansikte utbredde sig småningom ett allvarligt, nästan dystert uttryck.

»Olof!» sade Kyllikki sakta, fattande honom vid handen. »Vill du säga mig hvad du just nu tänker på?»


— 296 —