Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/301

Den här sidan har korrekturlästs

Olof svarade icke genast.

»Nej, nej, säg det inte ändå — jag förstår det nog. Men hvarför skulle vi nu tänka på det. Och… han har ju åtminstone föräldrar, som ha erfarit ett och annat — kanske behöfver han inte gå i våra fotspår i allt…»

»Just det tänkte jag på», svarade Olof.

Ingendera fortsatte, men varma önskningar fladdrade liksom beskyddande omkring den lilla, hvita bädden.


»Ser du?» utbrast Kyllikki efter en stund. »Han har somnat — se, hur älsklig han är!»

Det var som om ett varmt solsken hade uppfyllt rummet — ända in i dess doldaste vrå.

»Olof?» sade Kyllikki, i det hon steg upp och kastade en frågande blick mot kammardörren.

Olofs drag lifvades upp och de smögo sig på tå till dörren, Olof öppnade dörren och Kyllikki dröjde länge på tröskeln, betraktande rummet, som nu med sina nya, hvita tapeter föreföll betydligt större och ljusare än förr.

Hon vände sig om och fattade Olofs hand — hennes strålande blick förrådde hvad hon tänkte och kände.

Olof slog ena armen om hennes lif, och i hennes ögon uppdök uttrycket af en plötsligt vaknande erinran.

»Jag har ju någon gång berättat för dig», sade han drömmande, medan de gingo tillbaka in i stugan, »hur syster Maja kom för att kalla mig hem en gång, medan jag ännu dref omkring ute i världen?»

»Ja, det har du visst — och det var så vackert att jag aldrig skall glömma det!»


— 297 —