Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/302

Den här sidan har korrekturlästs

»Och hur vi sedan kommo hem, och hur vi började…»

De hade hunnit fram till fönstret.

»— — — Se dit!» afbröt sig Olof plötsligt och pekade utåt.

Nere i dälden låg Isosuo kärret nästan oöfverskådligt stort framför dem. Vid kärrkanten vidtogo två stora afloppskanaler, framför hvilka myllrande skaror röjde undan skogen, under det andra ledde kanalerna efter dem. De liknade två mäktiga, framåtsträfvande farleder mot framtidens fjärran land. Aftonsolen kastade sitt röda skimmer öfver de arbetande männens kraftiga skuldror, här och där blänkte en yxa eller ett spadblad, vattnet glittrade som silfver i afloppsdikena, och den fuktiga kärrmyllan glänste metalliskt vid deras kanter.

»Åh…!» utropade Kyllikki förtjust. »Det har då ändtligen börjat!»

Olof vände henne från fönstret emot sig själf, slog båda sina armar omkring henne och såg henne in i ögonen, som om han i denna blick hade inneslutit allt hvad de hade sett och genomlefvat, lidit och hoppats.

»Nu har det ändtligen börjat!» sade han sakta, och slöt Kyllikki fastare till sitt bröst.




— 298 —