Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/31

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Bloden flydde från ynglingens ansikte. Det var som en otrolig dröm, oeh ändå kände han osvikligt dessa steg — bland tusende skulle han ha känt igen dem.

»Jag måste gå nu!» Han kramade flickans hand, som om han velat krossa den, och tog hastigt sin hatt.

Ynglingen trefvade sig fram mot dörren, utan att se något. Han fattade i dörrvredet, men hade ej kraft att öppna.

Då kände han att han ändå måste gå — för hennes skull, som darrande låg i sängen, och ännu mera för hennes skull, som stod i farstun. Dörren öppnades och slogs igen.

I den skumma farstun stod en gammal kvinna. Orörlig som en bildstod stod hon där, ansiktet tycktes förstenadt i sina rynkor och blicken afspeglade en sådan sorg och smärta, att ynglingen kände sig sjunka ihop som under en stor tyngd.

En stund förgick, ingendera rörde sig. Den gamlas anletsdrag tycktes smälta bort i dunklet — blott blicken blef kvar. Den tycktes plötsligt skälfva till, och sedan såg ynglingen intet mera, han kände blott en het ström bryta fram under ögonlocken.

Utan ett ord vände sig den gamla om och gick nedför trappan. Ynglingen följde henne.

Med sänkt hufvud och händerna slappt utmed sidorna gick den gamla kvinnan vägen fram. Hon tycktes på samma korta stund ha åldrats oändligt.

Ynglingen kände en häftig lust att springa fram till henne och kasta sig på knä på vägen framför henne. Men han vågade icke, och hans fötter skulle icke ha lydt honom.


— 27 —