Den gamla kvinnan gick uppför trappan. Hon sade ej ett ord, såg icke ens bakom sig, men ynglingen följde henne ändå steg för steg. Det skulle icke ens ha fallit honom in att nu gå till sitt eget rum i bastubyggnaden.
Den gamla gick genom farstun in i gafvelrummet, gick fram till fönstret och sjönk slappt ned på en stol.
Ynglingen följde tätt efter henne och blef stående med hatten i handen.
En lång stund förgick utan ljud.
»Aldrig skulle jag ha trott mig nödgas gå dessa steg», sade den gamla kvinnan med en djup suck ock blicken riktad som mot ett aflägset fjärran:
Ynglingens knän skälfde, det var som skulle de ha domnat.
»Jag skämdes då jag födde dig till världen, ty jag födde dig på mina gamla dagar. Betydde väl det att jag skulle få skämmas för din skull också sedan du vuxit upp…? Orden föllo tunga som bly, tyngande ynglingen ned på knä.
»Mor!» mumlade han. Och kunde icke säga mera, utan gömde sitt hufvud i moderns famn och snyftade så att skuldrorna darrade.
Modern kände en stor värme tändas i sitt hjärta och därifrån spridas genom ådrorna åt alla håll.
»Mor!» sade sonen. »Jag lofvar att du inte en gång till skall behöfva gå sådana steg för min skull — och…»
Han tystnade.
Modern kände värmen sprida sig ända till ögonen, sökande utlopp.
