»Och —?» frågade hon mildt. »Hvad ämnade du ännu säga, min son?»
Ynglingens panna låg i djupa veck, som om han ansträngdt skulle ha tänkt på det han ville säga. Men så höjde han beslutsamt på hufvudet och sade: »Och jag vill gifta mig med henne!»
»Gifta dig…?» Modern kände sig stelna till is och andedräkten svek henne.
»Olof», sade hon med darrande röst, »se mig rakt in i ögonen! Har — har något ondt redan skett?» Och med återhållen andedräkt väntade hon på svaret.
»Nej», svarade ynglingen och såg sin mor öppet in i ögonen; »men jag älskar henne!»
Moderns händer skälfde och hon suckade djupt. Men på en lång stund sade hon ej ett ord, utan tycktes åter blicka ut i fjärran, liksom frågande hvad hon borde säga.
»Så är det också», sade hon slutligen, »den som man älskar, skall man ta; henne och ingen annan. Du vet nog ändå, att i denna släkt har ännu aldrig någon gift sig med en piga… och hvad kärleken beträffar, så vet du ännu ingenting om den saken.»
Ynglingens blod sjöd, och han ämnade säga något, men i moderns ansikte såg han ett så vördnadsbjudande uttryck, att tanken dog utan att ha blifvit klädd i ord.
»Gå nu och lägg dig!» sade modern mildt. Vi skola en annan gång tala mera om denna sak.»
— 30 —
