»Far!» ljöd det bredvid ugnen, och uttrycket i moderns ansikte tycktes frukta en annalkande olycka.
Från högbänken flög en kall, vredgad blick mot ugnen.
»Och hämta dem hit för att födas af dina föräldrar?»
Harmens rodnad flög öfver ynglingens ansikte: var det hans far, den där, som talade sådana ord? Eller var det någon rå främling som hade inträngt i deras stuga.
Och i detsamma uppstod i hans inre en främmande, ny, vild känsla — han visste icke rätt hvad det var, men han kände den bli starkare och sprida sig genom hela hans varelse. Han höjde på hufvudet! och ämnade svara, men steg upp, som om någon dragit honom vid handen, och började gå mot dörren.
»Hvarthän nu då?» åskade det från högbänken.
»Ut på åkern!»
»Jaså, dit —?— Rösten lät som om den skulle ha velat gripa honom om strupen. »Du går inte ett steg, utan att svara — och det genast. Är det det du vill?»
Ynglingen tvekade. Ännu nyss hade han blygts och känt sig färdig till hvilken godtgörelse som helst, men i ett ögonblick syntes honom allt förändradt och han kände att han måste slå tillbaka, slå ett slag för allt det som under de senaste dagarna oroligt och hemlighetsfullt kokat inom honom. Han vände sig hastigt om, och med högburet hufvud svarade han stolt och beslutsamt:
»Nej! Jag ämnar gifta mig med henne!»
— 32 —
