Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/37

Den här sidan har korrekturlästs

Gubbens drag drogos först i hånfulla veck, men då han mötte sonens blick, blef han osäker om hur han egentligen borde taga saken.

»Gifta dig? röt han och lutade sig framåt, liksom hade han hört orätt.

»Ja!» ljöd det från dörren ännu tydligare än först.

Och sedan kände han att han måste hämnas den nyss lidna skymfen både för sin egen och för flickans räkning, att han ännu en gång måste bruka det vapen, som han hade sett träffa så skarpt och djupt.

»Och jag gifter mig med henne!» lät det liksom knäppen af ett lås som slås igen.

»Pojkslyngel!» — det ekade som ett såradt vilddjurs rytande. Som en stormvind rusade gubben mot dörren, grep i förbifarten kvasten, fattade ynglingen i kragen och ryckte honom på knä på golfvet så att bjälkarna dånade. Allt gick i ett ögonblick. »Pojkslyngel!» ljöd det ännu en gång och kvasten höjdes.

Men i detsamma sviktade den som om den blifvit bruten — och som en kastad boll flög gubben tvärs öfver rummet, ända till andra väggen, så att det brakade i stockarna.

Det var som om åskan slagit ned. En hemsk känsla fick makt med gubben, han kände sig stå där som en bankrutterad godsherre inför sina torpare. Han hade icke mera makt öfver den där »pojkslyngeln» — hvarken faderlig myndighet eller den myndighet som skänkes af armens kraft. Och där stod den andre vid dörren, i sin ungdoms fulla spänstighet och med trotsets låga brinnande i blicken.

Vägguret lät höra sin röst och gjorde djupsinniga frågor, men ingen svarade.


3 Sången— 33 —