»Lägg dem tillbaka!» blef det lika stolta svaret.
»Man kommer inte långt med sådan vägkost, om man inte själf kan skaffa sig något bättre», tillade han, vändande sig bort.
Fadern stod orörlig och granskade honom med en lång blick.
»Bra är det, om man kan skaffa sig något själf!» sade han med eftertryck, snarare nöjd än vredgad.
Sonen stod ett ögonblick tankfull.
»FarväL far!»
Fadern svarade ej, stirrade blott stelt framför sig med rynkade ögonbryn.
Modern hade satt sig på bänken bredvid fönstret. Hon satt sidlänges, med ansiktet vändt utåt — och på fönsterbrädet föllo heta droppar.
Ynglingen nalkades henne långsamt, liksom frågande. Modern vände sig emot honom, deras blickar möttes och efter hvarandra gingo de ut ur rummet.
Den gamle i högbänken kände ett svidande stygn i bröstet. Vredens rodnad steg på hans ansikte och hans läppar skälfde, men han kände i detsamma ett osynligt band förlama sin tunga, och han satt kvar, stirrande mot golfvet.
I farstun fattade modern ängsligt ynglingens hand: »Olof!»
»Mor!» svarade sonen rörd. Och fruktande att icke längre kunna behärska sig, tillade han skyndsamt: »Jag förstår, mor, säg inte mera.»
Men modern fattade hans båda händer och fäste på honom en genomträngande blick.
»Jag måste säga det — det som blef osagdt. Olof! Du är din fars son, och ni bry er ingendera
