Sida:Sången om den eldröda blomman 1918.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs

andra och ett tredje hugg — och så blef det ett ögonblick moltyst.

Männen på stranden stodo framåtlutade med spända blickar.

Skuggan därute fattade staken, stötte spetsen lätt i en stock och lutade sig med vänstra handen mot skaftet. Högra handen höjdes åter i luften, yxan blixtrade och föll. Ett doft slag ljöd, och med detsamma ett svagt rassel…

Männen på stranden höllo andan och lutade sig alltmera fram.

Skuggan kastade ännu en lång, forskande blick uppåt strömfåran. Högra handen svingade högt i luften, eggen blixtrade — och föll.

En genomträngande skräll, liksom af en affyrad raket, hördes. Stockarna brakade och knakade och den dämda forsen bölade som en rasande tjur.

Som en pil ilade skuggan långsmed den sviktande bråten snedt uppåt och mot stranden. Han var nu midt i strömfåran, stocken svängdes rundt i luften, den smidiga kroppen gjorde en blixtsnabb vändning, och i hvinande fart satte han af utför strömmen med stockarna.

Men plötsligt sviktade han — vacklade och försvann.

»Gud i himmelen!» ljöd det från stränderna.

»Var det inte det jag sade!»

»Ack, att jag lät honom gå!»

Stammarna brakade och forsen röt stockar sjönko och stego och kastades öfver hvarandra. Skumma skuggor ilade rådvilla långsmed stränderna.


— 44 —