Bakom de hvita gardinerna i den lilla bastukammaren hvilade en ung flicka.
Det var midnatt, men ännu hade flickan icke fått sömn. Ty något, som beröfvade henne sömnen, hade inträffat på aftonen.
Det var så underbart — som en saga eller en dröm — aldrig hade hon hört att något sådant händt någon annan. Hon behöfde blott sluta sina ögon, så såg hon åter alltsammans lifslefvande framför sig.
Och då hon hade sett det så många gånger om, hade det liksom förvandlats till en saga. Själf hade hon blifvit en åskådare, och hon såg flickan och den andre och hur det gick till.
Hon stod i farstun — flickan nämligen — och silade den varma aftonmjölken i en stor så.
»Nog tyckas de ha ökat på mjölken!» tänker flickan och ler.
Då öppnas stugdörren och en skara timmerflottare skyndar genom farstun till sitt nattarbete. Flickan står med ryggen vänd åt de gående och besvarar öfver axeln de skämtord som i förbifarten kastas åt henne.
Men den som kommer till sist, går ej med de andra, utan stannar liksom förundrad betraktande flickan. Det är en lång, smärt yngling. Rocken är oknäppt, hatten en smula på sned, och ett skälmskt uttryck leker i det solbrända ansiktet.
Men flickan märker ingenting, ty hon tror att stockflottarne redan gått. Hon, åskådarinnan, finner det löjligt att flickan ingenting märker… Hvad skall väl nu hända?
— 46 —
