»Ni…?» skrattar ynglingen, så det ekar i farstun. »Märkte du inte genast, när nu kände mina händer på dina ögon, att det var »du» och inte »ni», som stod bakom dig» Han säger det med en så smittande glädtighet, att flickan inte kan annat än skratta — och hon — hon som ser på — skrattar också.
»Olof heter jag, Olof och »du».
Sedan tyckes han tänka efter ett ögonblick och frågar plötsligt: »tycker du om blommor, Mörköga?»
»Naturligtvis. Jag har också två egna blommor, en bloddroppe och en balsamin», svarar flickan.
»Bara röda blommor!» skrattar ynglingen. »Har du dem i ditt fönster?
»Hvar skulle jag väl annars ha dem?»
»Synas de ut på gården?»
»Ja, visst synas de; i synnerhet nu, då de blomma!»
»Men hvar är då ditt fönster…?» säger ynglingen och skälmen lyser i ögonvrån — »säg det, så att också jag någon gång i förbifarten kan kasta en blick på dina blommor».
Flickan öppnar redan munnen för att svara, men så säger hon hastigt: »det säger jag inte!»
Ack, ack hvad han är fin af sig!» tänker åskådarinnan. Jag har aldrig förr sett något sådant. Hvarje annan skulle rakt och plumt ha frågat hvar hon sofver. Och då skulle flickan helt säkert ha tagit det illa upp. Men den där tala bara om blommor.
»I stugan?» skrattar ynglingen.
»Nej!»
»I loftet?»
»Inte heller!»
»Alltså i bastukammaren?»
— 48 —
