»Nej, nej!» svarar flickan brådskande. »Allra minst där»
Ynglingen ler. »Nu kan jag inte gissa mera — nog är du bra hårdhjärtad!»
Hur finkänsligt af honom! tänker åskådarinnan. Hvarje annan skulle ha brustit ut i skratt och sagt att han nu visste det — och flickan skulle ha måst rodna.
»Äro vi nu riktigt vänner?» frågar ynglingen åter.
»Knappast — än sedan då?»
»Jag tänkte bara, att om vi vore vänner, så skulle jag fråga — nej, jag skulle inte fråga ändå!»
»Fråga på bara!» uppmanar flickan nyfiket.
»Jag skulle bara fråga om någon — om någon har fått trycka din hand?»
»Nej!» svarar flickan och rodnar. »Jag låter ingen trycka min hand!»
Hvad det var fint, det också! — tänker hon som ser på. Och hvad hans blick är vacker och rättfram.
»Kan jag lita på det?» säger ynglingen. »Men jag skall snart taga reda på det — gif hit din hand!»
»Hvarför det?»
»Ser du, jag kan läsa i handen, och får på det sättet veta allt.»
»Du?»
»Just jag. — Du vågar ju inte!»
Nog vågar jag alltid» Och flickan räckte honom sin hand.
Hvad skall det väl nu bli af? tänker hon — åskådarinnan.
»Du tycks ha talat sant», säger ynglingen allvarligt. »Ingen har fått trycka din hand. Men därute under föntret — nog ha de haft lust att se på dina blommor!»
