Sagan är slut — flickan slår upp ögonen.
Då är det också slut med den ljufva sagostämningen, som ilade så varm genom hennes ådror, och pinsamma frågor resa sina hufvuden ur mörkret.
»Hvad skall jag göra om han kommer? Ja, hvad skall jag då göra?»
Hon tyckte sig redan höra fotsteg där ute, och hennes hjärta började klappa så våldsamt, att hon måste trycka handen emot det. Och hon var så glad, då ingen kom, och hon hoppades att ynglingen alls icke skulle komma och störa hennes vackra saga.
»Men om han inte skulle komma?» flög det henne i hågen. »Om han bara skämtade?» Och det kändes ännu pinsammare. »Om han ändå skulle komma! men bara utanför fönstret — han skulle se på mina blommor — och inte knacka på!»
Hon återvände till sagans början — till flickan som silade mjölk i farstun.
Tre korta, sakta knackningar ljödo på rutan.
Flickan hoppade nästan upprätt i bädden. Det kändes som om blodet stannat i hennes ådror och som om luften tagit slut i hennes lungor.
Flickan höjde på hufvudet och blickade ängsligt mot fönstret. Bloddroppen och balsaminen stirrade från fönsterbrädet med stora, frågande ögon: »Hvad gör du nu, Mörköga!»
Och bakom dem skymtade genom gardinen en mörk skugga. Hon kände att den såg genom gardinspringan rakt på henne: »nu är jag här, Mörköga!»
Det var som om denna blick skulle ha fordrat räkenskap för något löfte af henne. Hon dolde ansiktet i kudden och drog täcket öfver hufvudet.
