»Står du med händerna för ansiktet — och darrar…?» Han gaf henne en lång, tyst blick.
»Jag skall genast gå igen», yttrade han, liksom bedjande om förlåtelse. »Jag anade inte att det skulle gripa dig så djupt.»
»Nej, nej», sade flickan ängsligt; »det vill jag inte heller.»
»Lägg dig då i din säng och täck väl öfver dig, annars förkyler du dig. Jag skall bara sitta en kort stund hos dig, så länge det är mörkt, sedan går jag igen.»
Flickan sprang brydd till sängen och täckte in sig.
Ynglingen betraktade henne ett ögonblick. Därpå tog han en stol, ställde den bredvid sängen och satte sig så med ena armbågen stödd mot hufvudkudden.
»Hvarför döljer du dina ögon, hvarför blygs du, Mörköga? Är det därför att jag är hos dig? Räck hit handen — åt den som tar din hand…
Visste du inte att jag skulle komma? Har inte göken redan i våras skvallrat om det — har inte prästkragen hviskat att han skulle komma denna sommar? Och nu, då jag kommer, ser du på mig som på en främling. Är det därför att du märker att allt så plötsligt går i fullbordan?»
Hon tryckte ynglingens hand: »Du är så olik alla andra!»
»Skulle jag då icke vara olik dem? Du har inte fäst dig vid någon annan — hvem har du då väntat? Andra dylika? Svara, du min mörka flicka!»
Flickan fattade med båda händerna kring hans handlofve och drog sig närmare intill honom.
