»Och hvem har jag då väntat?» talade ynglingen ömt. »Kanhända på de där andra? Jag har mött tiotal af dem, men genast då jag såg dig, visste jag på hvem du hade väntat och hvem jag hade sökt…»
Flickan rörde sig oroligt. Utanför hördes steg och flere dunkla skuggor sågos röra sig bakom gardinerna.
»Ack, ack!» ängslades flickan.
»Är det någon af de där?» frågade ynglingen lugnt.
»Ja. Göm dig, göm dig någonstans; de lysa ibland med tändstickor in genom fönstret!»
»För sådana herrar rör jag mig inte ur fläcken», sade ynglingen beslutsamt och lade utmanande armarna i kors öfver bröstet. »Och var du bara lugn, du också!»
En mörk skugga klättrade upp mot fönstret. En skrapning hördes, och ett klart sken föll för ett ögonblick in i rummet.
»Där är han — och sitter där som en husbonde vid bordsändan.» Skuggan hoppade ned.
Ute hördes ett lågmält mummel och steg som aflägsnade sig.
En stund förgick och åter hördes hviskande röster och steg som nalkades. Därpå brakade någonting tungt mot dörren, som knakade under tyngden.
»Sof sött nu!» ropade en hånfull röst utanför, åtföljd af ett mångstämmigt skratt och bortdöende steg — och så blef allt tyst.
»Lymlar!» Ynglingen darrade af vrede. Han störtade till dörren, lyfte upp haken och stötte kraftigt till. Dörren rördes icke. Hans blod sjöd och han kastade sig med hela sin kroppstyngd mot dörren. Den knakade, men bommen bakom den var klippfast.
— 54 —
