»Det var bra att de läto höra sina röster!» sade han med eftertryck. »Så kan jag i morgon tala några ord med dem.»
»Ack, ack!» jämrade sig flickan. »Nu få alla veta det här, och vi kunna ju ej ens komma ut härifrån.»
»Var lugn, du. Om de ha kunnat bomma till dörren, så kan jag nog slå ut en stock ur väggen!» Han gick till fönstret och tryckte hårdt på den ena fönsterramen. Spikarna gåfvo vika och ramen sviktade.
»Vi kunna nu komma ut den här vägen. Jag skall nog skaffa undan blommorna och draga försorg om att de hålla munnen — det kan du lita på.»
Lugn och leende nalkades han flickan:
»Ack, du min stackars flicka, hvad du är lättskrämd! — Du är väl inte orolig mera, säg?»
»Nej inte nu mera, när du igen är hos mig.»
»Och vet du hvad?» sade ynglingen nästan öfvermodigt. »Just så här måste det ju gå, annars skulle det bara ha varit… liksom alla andra!»
Båda skrattade och flickan betraktade ynglingen genom tårar. Gryningen sken svag in genom fönstret. »Och du vet inte ännu allt. Jag skall berätta — det är från början till slut någonting ovanligt. Jag kom inte hit på alldeles vanligt sätt, utan genom forsens hvirvlar och förbi dödens käftar.»
»Nej, hvad säger du…?»
Och han berättade hvad som tilldragit sig på stockbråten i forsens brus.
»Och så blefvo vi instängda här, för att det skulle vara annorlunda än vanligt. Just så älskar jag dig, Mörköga, då jag måste söka dig bortom forsens
