hvirflar och förbommade dörrar. Men är du verkligen min, min egen — jag har ännu inte hört det af dig själf?»
»Om jag är din, Olof —?» Flickan lindade sina armar om hans hals.
Den gryende morgonrodnaden gläntade på springan mellan gardinerna och kastade ett svagt rosenskimmer på flickans hvita armar.
»Rödt, rödt är allt, som är skönt!» nickade bloddroppen åt balsaminen.
Solen gick upp öfver det långsträckt sluttande
flodlandskapet, fyllde sina lungor med nattens friska
svalka och drack sin morgondryck af glimmande
daggpärlor — nere på floden böljade ännu en lätt dimma.
Med lätt sinne. och hjärtat bräddadt af lycka gick Olof med raska steg utför sluttningen.
Vid stranden nedanför forsen stod en grupp karlar, unga män från byn, hvilka för att förtjäna pengar till tobak ibland brukade vaka någon natt vid flottleden.
Olofs blick föll på gruppen — han kände sin glada stämning stelna bort.
Han kände liksom trycket af en stor tyngd på sin axel. Nyss, då han bar den tunga bjälken från flickans dörr tillbaka till rian, hade han varit så lycklig, att han knappt kände bördan, men nu…
»Om de nu skulle säga blott ett enda hånfullt ord eller skänka mig en enda gäckande blick, så skulle jag vara nöjd. Men om de låtsa om ingenting, så är det mig omöjligt att behandla dem efter förtjänst.»
— 56 —
