En mörk rodnad brann på ynglingens kinder då han gick fram till gruppen — och blicken spejade vaksamt under ögonbrynen.
Det var som om ingenting händt.
Olof tog upp sin stake ur gräset och torkade långsamt daggen af skaftet — med blicken fortfarande bevakande männen.
De stodo som en mur, ingen gjorde en min.
Ynglingen bet sig i läppen: »Skall jag väl nöjas med det här?»
Med brinnande blick gick han förbi gruppen.
Då, just i samma ögonblick som han passerade dem, ljöd vid kanten af gruppen en liten fnissning.
I samma stund ekade en smällande örfil, och den skrattande tumlade raklång omkull i gräset.
»Hvad för en satans påfågel tror du dig vara?» Två män störtade sig snabbt mot ynglingen.
Han grep den förste med ena handen i kragen och med den andra litet lägre ner och slungade honom hufvudstupa flere famnar genom luften. Den andra grep han för bröstet, höjde honom högt upp i luften och slängde honom så ifrån sig som en våt trasa.
»Sluskar! Skenheliga lymlar!» Rösten darrade af vrede, ögonen brunno som eld och han höjde hotande sina knutna näfvar: »kom an bara, hvarenda en, så skola vi göra upp vårt mellanhafvande med detsamma!»
Från den uppretade hopen hördes ett vredgadt mummel, men tystnade, då en lugn, manlig stämma talade:
»Jag tycker att du, främling, redan fått mer än tillräcklig upprättelse för ett så obetydligt spratt. Och
