6. I SOLUPPGÅNGEN.
— — — — — — — — — — — — —
»Hvilken den ljufvaste stunden är?» sade bloddroppen varmt. »Just den som nu är inne! Jag älskar natten, den vill jag prisa.»
»Äfven jag finner den vacker», svarade balsaminen. »Då vi hviska så här på tu man hand i skymningen, då man endast anar hvarandras närvaro och endast kan skönja ögonens glans. Men äfven morgonen är härlig — just då solen går upp, då daggdropparna skimra och den vaknande vinden kommer bladen att dallra.»
»Det är sant, min vän — lifvet är egentligen alltid skönt! Morgonen är skön, då tuppen gal, fåglarna kvittra och de nymornade barnen glädtigt tumla om på gårdsplanen. Dagen är vacker, då solstrålarna dansa på fältet och slåtterfolket med svettpärlor på pannan och glänsande ögon går öfver gården till sin middag. Och aftonen är härlig, då skuggorna förlängas och den hemvändande boskapens skällor pingla i skogsbrynet. Men ändå kan intet jämföras med natten — ty se, först då finna vi vårt eget jag.»
