Vi tänka hvarken på forntid eller framtid, utan blott på den annalkande stunden… Och den kommer slutligen — kronbladen rodna och öppnas, allt försvinner och vi känna oss smälta bort i ljus och värme.»
Stilla småleende stod lyckans fe bredvid bädden.
Flickans lösta lockar flöto som svart silke öfver den hvita kudden och på den hvilade ynglingens hufvud.
De höllo hvarandra i båda händerna och blickade hvarandra djupt in i ögonen. Länge hade lyckans fe stått invid deras bädd, men hon hade ej hört dem säga ett ord — hade blott sett dem tigande och ömt leende betrakta hvarandra.
Solen steg långsamt uppför åsens branter, men då den hunnit upp flögo dess strålar i samma stund tvärsöfver fältet och tittade in genom fönstret.
Flickan upplyfte sin blick.
Solen blickade henne leende rakt in i ögonen.
Flickan satte sig upp. Det var som om hon vaknat ur en djup sömn, som om allting skulle ha tett sig olikt, främmande och underligt.
»Har också solen ögon…? Har den sett på mig alla morgnar?»
En stund förgick. Åter höjde hon skyggt sin blick.
Solen såg på henne med stora, frågande blickar — alldeles som då en mor ser, då hon icke talar, endast ser på oss.
Flickan kände bloden stockas i sina ådror, hon slog ned sin blick och upplyfte den icke mera — två stora tårpärlor darrade i hennes ögonfransar.
— 62 —
