ej mera ungmön och ungersvennen, men två af sorg och glädje genombäfvade människobarn i morgonens bleka gryning.
»Kan du någonsin förlåta mig?» frågade ynglingen med skälfvande stämma.
»Förlåta —?» svarade flickan och slog båda sina armar om hans hals.
»Och skall du aldrig minnas mig med bitterhet?» frågade ynglingen åter.
»Hur skulle jag kunna minnas dig med bitterhet, dig, som har varit allt för mig? — men hvarför måste vi skiljas just nu?»
»Ja, hvarför måste vi skiljas just nu?» suckade ynglingen nästan utan att veta hvad han sade.
»Om du skulle kunna förstå, hur jag kommer att sakna dig!»
»Och om du visste… o, Gud! Men hvad kan jag göra?»
»Sörj inte för min skull, jag vet ju att du inte kan göra något åt det. Och jag kan inte begära mera af dig, du har varit så god emot mig. Om jag blott finge se dig ännu en gång — någon gång, om ock efter många år, om jag blott finge det.»
»Kanske kommer jag och hälsar på dig…»
»Kom, kom, jag skall vänta dig vecka efter vecka!»
Långsamt drog ynglingen sitt ur ur fickan, såg först själf på det och visade det därpå åt flickan.
»Ja, du måste gå nu. Men hur skall jag kunna låta dig gå?»
— 64 —