»Och hur skall jag kunna gå? Ack, om det alltid vore natt, om det aldrig blefve dag!»
»Ja, den sista, långa natten, och sedan domen — nu skulle jag inte frukta den… En minut ännu, en enda! Låt mig se på dig ännu en gång, så där — så att jag aldrig glömmer dig.»
»Ack, Mörköga, Mörköga!» sade ynglingen ömt. Men hans barm häfdes af kval och smärta — det var som om haken blifvit sliten från dörren och hvem som helst skulle kunna tränga sig in. »En bön har jag ännu till dig» — hans tal var likt en drunknandes nödrop — »att du efter detta inte skall älska någon annan, utom den, som du en gång väljer för alltid.»
»Hur skulle jag väl kunna älska någon annan?» sade flickan undrande. »Och inte ens då skall jag upphöra att älska dig, inte ens då!»
»Nej, nej, nej, det skulle vara orätt. Då måste man älska!»
»Det vet jag ensam», sade flickan med en röst, som på en gång gladde honom och ökade hans fruktan.
»Gif mig det löftet! Du förstår inte varför jag så enträget ber dig om det — för min egen skull gör jag det ej», bad ynglingen.
»Det löftet gaf jag dig redan, då jag första gången såg dig», svarade flickan, tryckande sig fast till ynglingen.
De skildes åt och stego upp.
Hållande ynglingan vid handen, följde flickan honom till dörren. Där kastade hon sig med ett språng kring hans hals, liksom ville hon aldrig släppa honom. Ynglingen slöt henne i sin famn och det svindlade
