för honom, då han kände hennes af tårar fuktade hår — deras läppar möttes.
Flickans hufvud böjdes bakåt, och hon såg honom icke som förr i ögonen, utan rakt upp. Och ynglingen såg blickens uttryck skifta, först till gränslös ömhet, så till bedjande andakt — och så tycktes den lösgöra sig från jorden och stirra bort mot en fjärran, helig uppenbarelse. Om ock flickan skulle ha stått så hela dagen, skulle han icke ha vågat röra en lem. Därpå darrade och slötos ögonen — flickan drog sina läppar tillbaka.
Och på dem såg ynglingen en ljus, blodlös fåra, och han kände det som på hans egna läppar hade tryckts ett evigt, oförstörbart insegel.
»Så här kan jag inte skiljas ifrån dig!» sade ynglingen plågad. »Till kvällen hinna vi till Kirveskallio, och då kommer jag till dig — och jag kommer hvarje natt, medan vi äro så nära att jag hinner fram och tillbaka under natten.»
Öfver flickans ansikte flög som ett blekt, höstligt solsken, men hon sade icke ett ord. Hon såg blott på honom så som hon aldrig förr sett — och stod stirrande kvar, då ynglingen slutligen lämnade rummet.
— 66 —
