»Har du haft en ledsam sommar…?» sade flickan ömt.
»Mycket ledsam — ser du, jag kunde inte glömma min vackra vår, men längtade beständigt efter den. Om jag helst skulle ha varit kvar i samma trakter, men då jag nu är en landsstrykare…»
»Hvarför färdas du då så mycket omkring?»
»Därför att jag är skapad att vandra och irra», suckade ynglingen och stirrade framför sig.
»Men hvar var du då…?» frågade flickan skyggt och såg forskande på honom.
»Långt, långt borta, fråga inte mera — jag tänker inte mera på våren. Och jag skulle just berätta för dig, hvem som sedan visade mig att också hösten är vacker.»
»Var det någon som visade dig det?»
»Ja visst — eller rättare sagdt såg jag det på samma gång jag såg henne.»
Han tog flickans båda händer och såg henne i ögonen.
»Det var en liten rönnbärsklase. Då jag såg dig, var du lik en ung, röd rönn i en backsluttning. Björkarna voro redan gula, asparna stodo så allvarliga, men med röda bärklasar stod du ibland dem och ropade till mig — nej, nej, du ropade inte, jag såg dig bara. Och jag stannade som framför ett under och frågade mig själf: skall du tilltala henne, eller skall du gå förbi?»
»Skulle du ha gått förbi…?»
»Jag tänkte nog göra det — då jag ändå är en som måste gå förbi… Jag visste inte om det var rätt att stanna och betrakta dig.»
— 68 —
