»Den skall jag alltid minnas, alltid!»
»Ack, hvad du var vacker då — när du ömsom rodnade och ömsom bleknade och icke visste hvartåt du skulle se, då ditt hjärta klappade, och du inte ens för dig själf vågade bekänna hvarför det klappade. Då betraktade jag dig i smyg och jag önskade att du alls inte skulle se mig, utan att jag i alla tider skulle få betrakta dig så, från något gömställe.»
»Men du vet inte hur orolig jag då var — jag skulle inte ha hållit ut med det länge.»
»Det vet jag nog… Och ännu vackrare har du sedan varit, när du öppnade din själ för mig. Jag har läst i dina ögon som i en uppslagen bok, och du har åter gjort mitt lif ljust och skönt.»
»Jag har inte gjort någonting…», sade flickan rodnande och slog ned ögonen. Men hon lyfte åter upp blicken, lade handen på ynglingens knä och såg frågande på honom.
Han log till svar.
Flickan smög sig långsamt upp i hans famn och lade båda armarna om hans hals:
»Får jag sitta så här?»
»Det får du — just så», sade ynglingen och lade ena armen om hennes lif.
Flickans ansikte närmade sig frågande hans…
»Nej, nej!» sade ynglingen och lade liksom ömt afvärjande sin andra hand på hennes axel.
»Hvarför inte nu?» frågade flickan bedjande.
»Därför att det är bättre så här. Du får bara så ledsamt, då vi ändå sedan måste skiljas.»
»Just därför!» utropade hon häftigt.
— 70 —
