8. DEN FÖRSTA SNÖN.
Den föll detta år senare än vanligt, först några dagar före jul. Därför kände man det som om himlen skulle ha regnat silfver.
Barnen hälsade den med skallande glädjerop och surrande snöbollskrig, kvinnorna buro den på skoflar in i stugorna och strödde ut den på golfvet före sopningen, och männen bundo klingande bjällror på hästarnas selar.
På skogsvägarna vimlade det af hurtiga formän, och den stora landsvägen till staden företedde liksom en oafbruten rad af pilgrimmer. Och människorna, kunde icke underlåta att tillropa de mötande, de må ha varit hur främmande som helst, en glad hälsning och några ord om snön.
Kvällen började skymma.
Olof hade just återvändt från skogsarbetet och satt nu i det lilla torpets kammare, där han hade sin bostad. In i rummet steg en äldre man, en husbonde från samma by.
— 72 —
