»God afton — hälsningar från stan!» hälsade mannen.
»God afton, god afton! Vill ni inte sitta ner?»
»Jag skulle inte riktigt ha tid… jag har bara litet hälsningar från stan till er. Här om aftonen fordrade jag min häst på Välimäki, och därifrån skickades er — det här!»
Mannen tog ur sin ficka ett litet paket, som han räckte åt Olof.
Ynglingen rodnade upp till öronen och kunde knappast tacka.
Budbäraren märkte det nog, men låtsade ej därom, utan fortfor välvilligt leende:
»Man sade mig nog att jag ej behöfde säga något, endast bringa er det här. Men kanske skall jag ändå berätta hur jag fick det… ?»
»Berätta det bara — gärna…», sade ynglingen, fortfarande brydd.
»Som jag redan sade, rastade jag där borta och begaf mig så på väg i aftonskymningen. Då jag kommer till ängen nedanför gården, hör jag plötsligt någon springa efter mig. — Månne jag glömt någonting?» tänker jag och stannar.
Det var en nätt liten flicka, med röda kinder och utan duk på hufvudet.
»Glömde jag något?» frågar jag.
»Ja», svarar flickan och ser på sina skospetsar. — »Ni sade att den där Olof nuförtiden vistas i er by?»
»Ja, så sade jag ju, än sedan då?»
»Jo, jag känner honom, jag skulle ha ett ärende.»
»Åhå!» säger jag och skrattar.
