Och flickan är nära att ropa hans namn högt, hon rodnar häftigt och afbryter sitt arbete för att höra bättre. Men den resande talar inte mera om det som hon vill höra, utan pratar om alla möjliga, likgiltiga saker. Flickan är orolig och vet inte hvad hon skall ta sig till, hon känner blott att hon borde göra något. Och hon granskar mycket noggrant den resandes ansikte, där han rökande sitter på bänken. — »Han ser hederlig och godhjärtad ut», tänker flickan. »Man kan nog lita på honom.»
Och så går hon tyst in i sin kammare, liksom för att söka någonting, och tar ur sin byrålåda — något, som hon länge förvarat. Hon söker ett papper eller en påse, men finner ingenting. Slutligen finner hon det ändå, gör paketet i ordning, knyter om det med ett snöre, gör en mycket stadig knut och skär ändarna alldeles korta, så att man inte skall kunna öppna det, utan att skära af det — och ler.
Nu återvänder hon till stugan — med paketet i fickan. Den resande gör sig i ordning till affärd. »Jag måste väl gå och ställa i ordning sörp-baddningen åt kreaturen!» säger flickan. Hon står i kokhusfönstret och ser hur den resande betslar sin häst. Nu åker han ut från gården, och på ängen sätter han i traf. »Nu!» tänker flickan och skyndar efter honom.
Och ynglingen ser hur flickan springer och hur våldsamt hennes barm häfves, då hon hejdar mannen och tilltalar honom. Hur hon rodnar och slår ner blicken, och hur hon blir så glad, då hon fått sitt ärende uträttadt, att hon inte ens kommer i håg att tacka, utan ilar tillbaka, liksom springande i kapp
