med sin glädje. Och då hon hunnit tillbaka till gården, ser hon sig om åt alla håll, för att förvissa sig om att ingen sett henne, och går därpå in i kokhuset…
Med stilla glädje öppnar ynglingen paketet.
Ett stort, mörkrödt äpple bringar honom flickans hälsning.
»Till och med rönnbärets färg!» utropar ynglingen, liksom om flickan enkom skulle ha valt detta äpple ur ett stort förråd, ehuru han vet att det otvifvelaktigt varit det enda hon haft.
Och ynglingens hjärta sväller af glädje och stolthet öfver att flickan allt ännu minnes honom: »Hvilken flicka, hvilken hälsning!»
Och hans tanke vänder åter till den vackra hösten, och smeksamt rullar han äpplet i sin hand och ser leende ut genom fönstret.
Då märker han att äpplet på ett ställe trycker hårdare till, liksom för att göra honom uppmärksam på något. Och då han börjar se efter hvad det är, ser han att skalet på ett ställe är upphöjdt, och kring upphöjningen går en rund skåra, liksom ristad med knif. Och då han vidrör den, faller därur ett litet rundt stycke, liksom ett lock, och under locket synes ett hvitt papper.
»Har du ännu mera hälsningar —?» utropar ynglingen och vecklar med glädjedarrande händer ut pappersremsan. Det är bara en helt liten lapp, och på ena sidan står följande, med blyerts ovant präntade ord:
— 76 —
